En kärlekshistoria

Drömkillen rykte åt sig en flaska mousserande vin ur barskåpet och gav sig ut på stadens gator. Jag ville kyssa honom men sa istället argt att han inte behöver komma hem ikväll. Han brydde sig inte ens om att smälla igen dörren efter sig. Han stängde den försiktigt och sårat och jag rökte flera cigaretter i rad innan jag lyckades acceptera min impulsiva tungas senaste snedsteg. Men jag vet att innan jag har hunnit fullborda katharsis i badkaret som håller på att fyllas av hallondoftande vatten och ljuvligt skum så har hans fötter åter vänt mot vår kärleksvåning. Han kommer att gå in i badrummet utan att först ta av sig ytterkläderna och pussa mig. Först på pannan, sen på kinderna och sist på munnen. Det är vårt sätt att säga att allting är glömt, förlåt, I love you. Och sen kommer allt att kännas bra igen. För just nu är livet faktiskt så bra att det räcker med lycklig kärlek för att mina ögon ska tindra. Jag är till och med nykter ikväll.

REHAB

Rehab är min melodi just nu. Jag tänkte att det kunde vara en hit. Det var det! Kaffet är alltid färdigt, det finns alltid något du vill läsa och alltid någon som vill följa med och röka. Och jag gillar det här med att bli ompysslad. Massage och andra behandlingar gör rehab till ren lyx.

Kärlek är för dom

Frukost, lunch och middag idag består av baguette och ost. Mellanmålen och måltidsdrycken är kaffe. Känslan är en blandning utav bräcklighet (såsom Annika Norlin uttalar det på perfekt dialekt) och lättja. Jag vill kramas men har ömma armveck efter kanyler och ömt hjärta efter drömkillen som varje fylla förvandlar vårt förhållande till en teaterpjäs som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Det är så svårt med kärlek. Men han har aldrig sagt ett ont ord till mig och det högaktar jag honom för.

Walk this way

Jag promenerar ganska mycket just nu. Det är mysigt att pulsa runt i snön och få en anledning att dricka varm choklad när jag kommer hem lika snöig i håret som drömkillen. Jag gör playlist efter playlist med låtar som passar i krispig vinterluft, men jag tycker så fasligt mycket om att promenera och lyssna på alla stadens ljud. Så det blir aldrig att jag tar upp min iPod. Istället åker låtarna på i datorn när jag kommer hem och jag dansar med drömkillen och spiller varmchoklad på fiskbensparketten men det gör ingenting, det är bara att dansa över och ta nya strumpbyxor imorgon.

Long last penpal

Jag har kommit på vad jag behöver i mitt liv. Jag har klurat lite på det där. På varför allting var enklare när man var barn. Och nu har jag äntligen kommit på vad som gjorde att allting var bättre förr: man hade brevvänner! Så nu ska jag plocka fram tjusiga brevpapper och fina pennor och skriva brev dagarna i ända. Så himla mysigt att öppna postfacket och se att där ligger söta kuvert med rara rader och små smygtittar in i människors liv.

Halvhjärtat

I natt snortar jag lina efter lina och hoppas hela tiden att det ska kännas lite bättre efter nästa. Men den där sköna känslan jag är ute efter kommer aldrig med sin fulla kraft. Det blir liksom bara halvhjärtat. Halvhjärtat heroin för halva småflickor. Typ så. Får nog ta en ljusblå tablett mot bättre vetande. Valium känns så himla amerikanskt.

Another cup of coffee

Jag tycker om att vara stammis på ställen. Det får mig att känna mig lite lite bättre än de andra besökarna som kanske är där för första gången och dricker och kuttrar "åh, vilket mysigt fik". Då vill jag nästan ställa mig upp och skrika: "JAG VET! NI SKA BARA VETA HUR MYCKET JAG VET DET. JAG ÄR HÄR EVERY FUCKING DAY-AY". Det känns bra att vara som en del av inredningen och sitta där bredvid speglar i bladguld och mysiga fåtöljer i mina finaste klänningar och dricka kopp efter kopp av mitt kaffe. Och rynka lite på näsan åt white trash-kvinnor i dunvästar som kommer in och sätter sig ner och beklagar sig över sina liv och sina män som aldrig vill ligga eller som alltid bara vill ligga. Och le flirtigt åt karlarna som tvingas dit av sina flickvänner fast man ser lång väg att de hellre skulle vilja gå hem. Eller gå hem till mig. Men mest är det ju på skoj. Jag brukar inte tycka att jag är så värst finare än annat folk. Men så länge man fantiserar i huvudet så får man ju tänka på vad som helst och drömma om vad som helst. Det är det som är så väldans fint.

The young and the old

Idag är jag svenskt modeoffer i ACNE-klänning och lyssnar på Broder Daniel och minns när min bästis hade varit i Stockholm och fikat på String och kom tillbaka med den värdefulla informationen om att man skulle ha stjärnor under ögonen och knallröd jacka från SVEA. Hon hade köpt en cd-skiva med Yvonne och inte visste jag då att jag flera år senare skulle få akut storhetsvansinne på en fest och knappt hälsa tillbaka när Henric de la Cour sa hej till mig.

Friskt vågat

Jag är så totalt ohäftig. Vågar inte ha accessoarer, knalliga färger eller mycket smink. Det är väl å ena sidan bra att jag vet vad jag passar i, som en klassisk filmstjärna typ (vill jag tro bra dagar...). Men ändå. Det vore så härligt att freaka ut totalt i grön mascara, klirrande armband eller en sjalett. Vara en sådan som törs. Friskt vågat - hälften vunnet brukar det ju heta. Fast risken finns ju att man skulle se ut som godzilla som lånat mammas smycken på påskfirandet.

You're pretty good looking

Nej nu går jag och sätter mig på närmaste café och beställer en kaffe och läser tidningar tills ögonen trillar ur. Jag är för snygg idag för att sitta hemma och uggla. Håret blev utan förvarning perfekt efter morgonduschen. Jag ser det som min plikt att visa upp denna sällsynthet.

Allt gör mindre ont sen

I natt är jag sorgsen i min näst finaste second hand-klänning och orkade aldrig gå på fetaste festen i stan som jag osa:ade till för flera veckor sedan. Det var någon kombination av förkylning/vinterdepp som ställde till det. Tryckte i mig två feta linor för att bli på bättre humör. Men det mesta fastnade nog i snoret. Gör om, gör rätt. Sådär har jag fortsatt nu men vete tusan om jag blir gladare för det. Dricker Coca Cola också, ska man ha patetisk hemmakväll kan man lika gärna löpa linan (!) ut.

Såhär ligger det till va

Jag tycker det är viktigt, såhär i början av bloggandet, att förklara för alla människor att jag på intet sätt rekommenderar varken vuxna, ansvarsfulla dräktbärare eller nyfikna kiddos att knarka. Knark är bajs-kampanjen för ett par år sedan hade helt rätt. Knark är rätt skit faktiskt. Men sen finns det folk som redan har "trillat dit" och vi är inte ett dugg sämre än andra. Jag tyckte det behövdes en blogg för oss också. Och därför startade jag den här. För även om man känner igen sig i modebloggarnas rosévins-drickande och alfapetspelande så finns det ju en annan verklighet som vissa utav oss också lever i. En verklighet som är förbjuden enligt Svea rikes lag och inte riktigt okej att snacka om. Och finns det något jag kräks på så är det när man inte får snacka om saker.

Men för den delen så är jag inte ute efter att romantisera droger, fast på samma sätt som rökare ofta romantiserar cigaretter och svenska modetjejer romantiserar Acne så är det klart att jag skriver att jag längtar efter horse om jag gör det. På samma sätt som jag kan skriva att jag längtar efter Håkans nya platta med risk för att den ska vara apkass eller efter chips med risken att jag ska bli sjukligt fet och dö av en hjärtinfarkt (vilket man slipper om man tar tjack, give me five för ett något välriktat knarkskämt!). Ja, knark är beroendeframkallande och farligt. Ja, det är olagligt. Ja, det gör att en del människor säljer sina kroppar och begår brott för att få råd med mer droger. Men en del lyckas röka en spliff då och då och ändå vara kära familjefäder som drar in kosing genom hederligt arbete månad efter månad och en del kan knapra en tablett ecstasy när det vankas storfest utan att ta död på allt viktigt i hjärnan och bli vårdpaket efteråt. Och alla är vi ju för tusan människor! Jag tycker verkligen inte om alla sorters droger, men jag försöker låta bli att döma folk.

Och att jag döpte bloggen till Heroinista och inledde med en beskrivning på vad detta fenomen är. Det har ni väl tillräckligt med salta nypor i kroppen för att ta?

Whole lotta Hope

Köpte ett par gram tjack inatt. Var tvungen, tryckte i mig för många sömntabletter igår. Att jag varit seg hela dagen är en underdrift. Jag kunde knappt röra mig innan heroinabstinensen satte in. Då kunde jag inte sluta. Men tjacket jämnade ut det hela. Här finns det en haschklump stor som en delicato-boll. Men jag är inte ett dugg sugen sugen. Jag har på mig svart klänning från Hope (1800 pix och värmer likt en päls) och mascara som ser rätt fräsch ut trots att den är från igår. Egentligen är jag inte så förtjust i Hope, deras damkollektioner är helt enkelt lite trista. Fast inte för trista, jag har svårt att bestämma mig. Vill gärna ha deras Studio Dress, men jag skulle se för hemtrevlig ut i den. Som en möbel ungefär. En möbel på tjack, vilken vacker syn.

Hela livet var ett disco

Kollar "Dom kallar oss artister" med Markus Krunegård. "Kicken var är den? Kicken vart tog den vägen?" sjunger han i "Hela livet var ett disco". Det är väl ungefär så man känner när man gått på horse ett tag. Ett ständigt letande efter den första kicken.

Heroinista

Heroinista - stilmetveten tjej som brukar heroin och/eller andra droger. En heroinista ser nästan alltid välklädd och snygg ut, åtminstone när andra ser henne. Hon har något speciellt som andra beundrar, en stark karisma och vacker sårbarhet. Exempel på heroinistas är Kate Moss och Edie Sedgwick.