Another cup of coffee

Jag tycker om att vara stammis på ställen. Det får mig att känna mig lite lite bättre än de andra besökarna som kanske är där för första gången och dricker och kuttrar "åh, vilket mysigt fik". Då vill jag nästan ställa mig upp och skrika: "JAG VET! NI SKA BARA VETA HUR MYCKET JAG VET DET. JAG ÄR HÄR EVERY FUCKING DAY-AY". Det känns bra att vara som en del av inredningen och sitta där bredvid speglar i bladguld och mysiga fåtöljer i mina finaste klänningar och dricka kopp efter kopp av mitt kaffe. Och rynka lite på näsan åt white trash-kvinnor i dunvästar som kommer in och sätter sig ner och beklagar sig över sina liv och sina män som aldrig vill ligga eller som alltid bara vill ligga. Och le flirtigt åt karlarna som tvingas dit av sina flickvänner fast man ser lång väg att de hellre skulle vilja gå hem. Eller gå hem till mig. Men mest är det ju på skoj. Jag brukar inte tycka att jag är så värst finare än annat folk. Men så länge man fantiserar i huvudet så får man ju tänka på vad som helst och drömma om vad som helst. Det är det som är så väldans fint.